Göteborg, Juli 2022.
-Jag kommer ihåg ett träningspass med Mikael Bentblad som jag hade som tränare. Jag var typ 13 år, så sa han
“Du kommer bli en bra ledare en vacker dag”, säger Erik.
Kanske var banorna på Slottsskogsvallen den här dagen ett par nyanser mörkare, linjerna tydligare, och hålen efter förra helgens konsert färre när Örgrytes tränare Mikael Bentblad såg en särskild inre drivkraft i Erik. Kanske förstod han att Erik en dag skulle bli en ung ledare som skulle slita ner tartanen på sitt alldeles egna sätt för att forma sin filosofi, drömma stort, och nå långt.
5 oktober2022 Skribent: Sara Ulrika Holmgren
-En vecka sprang jag 400 meter max varje dag, bara för att se hur kroppen svarade. Och det kan man typ inte. För det är så intensivt. Och så körde jag Bragebacken här, säger Erik och pekar bort mot den nedlagda skidhoppsbacken.
-Sex gånger upp och ner! Sedan gick jag och hoppade höjd efteråt. Och det gick ganska bra. Men teoretiskt sett är det den sämsta tänkbara uppladdningen du kan göra, säger Erik.
I Bentblads ungdomsgrupp hade Erik förmågan att röra sig fram och tillbaka mellan sitt egna hopp, och att stå i reflektionen av någon annans.
-På träningarna höll jag på att korrigera dem andra och gav dem tekniska råd. “Tänk på det här”, säger Erik som egentligen började med friidrott för att utforska sin egen potential.
-Men jag kände att jag hade mycket att ge som ledare. Jag tycker att jag är bra på det, och jag får svar genom att det går bra, säger Erik
Foto: Privat
Göteborg Friidrott möter Erik en varm dag i juli innan han flyger över till Oregon, USA för att coacha Carl Bengtström till det som blev idrottskarriärens tredje bästa tid i en VM-semifinal.
-Jag kommer ihåg Carls första pass. Han visste inte hur gammal han var, skrattar Erik.
-Vi samlades i lilla hallen, Slottsskogshallen, och just det passet kom han en liten blond kille med sin pappa Magnus. Sjukt förvirrad, säger Erik.
-Jag ställde frågan “När är du född?”. Jag vet inte varför, men jag skulle ha koll på det. Så sa han
“Jag vet inte” och så fick Magnus svara.
-Sen drog vi ut till Bragebacken och körde backpass.
-Så hans första pass var mördarhoppbacken. 13 år senare ska vi till VM!, säger Erik
Efter 23 år som aktiv i Örgryte IS, varav 17 år som tränare är Erik en självklar person i friidrottens Göteborg. Hela tiden har han egentligen gjort samma sak; Vävt samman sin egna hoppning med sin nyfikenhet som tränare.
-Det häftiga är att jag har haft samma grupp i ÖIS hela tiden. Några av de jag tränar idag har varit med från början. Andra har såklart lagt av samtidigt som många nya har börjat, säger Erik
-Och Olof!, ropar Erik, har jag tränat ännu tidigare än Carl. Jag hjälpte till i en gymnastikförening som heter Gymmix där jag höll friidrottspass en gång i veckan i kulturhuset vid Frölunda Torg. Där var Olof [Ryberg] med! Så han tränade jag från att han var 6 år, berättar Erik och sakta sjunker energin i rösten från sprudlande till mer lugn och fokuserad;
–Jag vill ge varje aktiv möjligheten att gå så långt de kan. Nackdelen med att vara tränare är att jag jobbar sjukt mycket men ändå ligger på gränsen till att överleva ekonomiskt varje månad. Jag går aldrig plus, säger Erik.
-Jag försöker å andra sidan tänka att jag faktiskt kan leva på min hobby, det jag verkligen brinner för och känner att jag behärskar. För ska jag annars jobba med något annat, tjäna mycket pengar, men ha tråkigt och må dåligt?, säger Erik och vänder samtalet bort från Slottsskogsvallen, Bragebacken och in till en lagerlokal:
-Där handlade det att plocka tusen kolli per dag och sedan fick jag min lön. Man kunde plocka 1500 kolli också. Men varför skulle jag göra det? Hade jag översatt det till friidrotten hade jag plockat 2000 kolli om dagen. Här vill jag verkligen göra det riktigt bra. På lagret blir det ingen tydlig skillnad över vad jag gör per dag, medans här blir det skillnad över att vara noggrann, lägga extra timmar på kvällarna och analysera. Men det är klart att ibland undrar man ju vad man håller på med, säger Erik
Foto: Privat
I en idrott som friidrott är resultatet konkret, tydligt och hårt. Kanske gör det att de värdefulla fragmenten, de mjuka pusselbitarna och perspektiven ibland hamnar för långt bort?
– Varför står jag och gräver en grop i en timme, filmar, skriker mig hes, går all in, och så är någon sen sur över ett dåligt pass? Det har hänt flera gånger.
-Då kan jag känna “jag lägger av direkt”.
-Det är en impulsiv känsla, säger Erik
-Eller när jag går ner och ställer ut tio långhäckar. Det tar jättelång tid, men det är ingen som märker att jag är där eftersom jag är där en timme innan alla andra. Sen kommer jag hem och så sitter jag med min kamera och tar ut splits på varje häck. Det kanske också tar några timmar, min sambo tycker jag är tråkig och jag känner “ jag måste jobba”. När man lägger så mycket tid vill man bara höra “tack för allt jobb du gör, idag var jag inte bra, men det kommer bättre pass och solen går upp imorgon också”, istället för gnäll över att ett pass inte gick bra, säger Erik och snabbt vänder det sårbara mot sig själv:
-Jag var själv alltid missnöjd som aktiv. Och det gillar jag inte riktigt. Jag var nog ganska otrevlig mot Pelle Crona utan att mena någonting.
-Jag gjorde ett hopp så kommer Pelle fram och säger “Det ser bra ut” och jag säger “Det är åt helvete”. Då tänkte jag inte alls på att jag var otrevlig. Men om någon säger så till mig idag tänker jag “Vad fan är det där för attityd”. Vissa blir ju sura när dem persar? Du har ju utvecklats och gått framåt! Och om det går riktigt dåligt någon gång, ja, gå iväg och sura då. Men ta inte ut det på mig, säger Erik och fortsätter:
Foto: Privat Per Crona och Erik
-Ibland kan jag förstå det och ibland inte alls. Men man är ju ung och dum. Man vill ju mycket och har höga mål och ambitioner. Det är ju verkligen en utvecklingsprocess. Men jag tycker att jag har en väldigt bra relation till mina aktiva och det betyder väldigt mycket när man ibland bara få ett litet tack.
-Så de senaste åren när någon annan har hjälp mig har jag varit sjukt noga med att vara tacksam mot den personen för att det är så jag själv vill bli bemött, säger Erik.
Och kanske för att vid slutet av dagen så är vi alla människor.
-Jag är sjukt känslig. Får jag något negativt tar jag illa upp och jag har ofta svårt att sova för jag ältar och är sjukt processande. Så jag är dålig på negativt feedback även om den också kan vara bra. Eller om det kommer en skada kan jag grubbla ihjäl mig. Varför kom denna skadan? Har jag gjort något fel? Låg den aktive på för hög intensitet mot vad jag sagt eller är personen bara slarvig?, undrar Erik
-Många tränare kan ju stänga av och bara lägga sig och sova. Det kan inte jag. Jag måste lösa det mentalt först. Jag har ingen av och på-knapp och så har det alltid varit. Pappa var precis likadan. Ganska stressad av mig. Emotionellt, betonar Erik
-Men det är klart att det blir en jättefeedback när Carl tar VM-brons inomhus och slår svenskt rekord. Carl är grymt tacksam, lyfter fram mig i tv och jag får hundra sms. Då blir det plötsligt det roligaste som finns. Fan vad rätt jag är här. Det är det bästa som finns, det här vill jag hålla på med. Det är en lång resa dit, hinder på vägen och så blir det så bra. Jag är lyckligt lottad som kan jobba som tränare och har en helt fantastisk träningsgrupp som ger mig väldigt mycket energi, säger Erik.
FAKTA
Namn: Erik Olsson
Född: 1989
Tränad av: Mikael Bentblad, Per Crona
Tränare för bland andra: Carl Bengtström (sedan 2009) och Olof Ryberg (sedan 2006)
Uppvuxen: Göteborg, Västra Frölunda
Förening: Örgryte IS
Prestation jag är stolt över: “När jag hoppade över 7 meter i längdhopp första gången tar nog priset. Det var på Ullevi, 2014. En obeskrivlig känsla! Det var en varm sommarkväll och jag hade otroligt stöd på läktaren. Pelle Crona som tränade mig då höll på att tappa det fullständigt i mikrofonen!”
