“Man är aldrig ensam”

Skribent: Elwira Ripsweden

Kajsa Rooth, tävlandes för IFK Göteborg, har under de senaste åren visat sig ha en naturlig fallenhet för stavhopp. Hon har vunnit medaljer på såväl junior-tävlingar som seniormästerskap. Detta har hon gjort genom att träna i en grupp med likasinnade friidrottare, men framförallt genom att ha kul på träningar och tävlingar. Och det kommer man långt på.

– Det fanns friidrottsverksamhet i samma byggnad i anslutning till gymnastikhallen och då testade jag det, säger Kajsa

Kajsa tränade länge gymnastik, men drabbades av skador som gjorde att hon behövde sluta.Hon fastnade snabbt för sporten och började tävla samma år som hon började. Då var hon 11 år. När hon var i den åldern tävlade hon, som många andra, i alla grenar. Hennes favoriter var kort sprint och häcklöpning. Men kom en annan gren att ta över favoritskapet; Stavhopp.

“Teknik. Teknik. Teknik”

Så lyder Kajsas vision om framtiden.
Och det var just det tekniska med stavhopp hon fastnade för, när hennes förening IFK Göteborg startade sin första stavgrupp som hon anmälde sig till.

– Jag fastnade för hur grenen är så teknisk och varje liten detalj kan göra så mycket, säger Kajsa

Inte nog med att hon tyckte att grenen var rolig, så var hon också duktig på det. De tekniska delarna föll naturligt för henne och hon började tidigt att utmärka sig resultatmässigt.

– Därför blev det naturligt att stavhopp var min gren, säger Kajsa.

Kajsas bästa friidrottsminnen
Kajsa Rooth är idag 18 år, en av Sveriges främsta stavhoppare och har ett personligt rekord från 2024 som lyder 4.15 meter. Det är ett resultat som placerar henne strax utanför topp-10 listan i Sverige genom tiderna.

Under åren som friidrottare har Kajsa samlat på sig en stor minnesbank av fina stunder.
När hon berättar om sina minnen finns det flera som ligger henne varmt om hjärtat och ett som sticker ut lite extra är fjolårets ungdomsfinnkamp som arrangerades på Stockholms Stadion. 

– Alla känner varandra väldigt bra och det skapar en otrolig stämning och en ännu bättre sammanhållning.

Under ungdomsfinnkampen genomför många unga sitt första landslagsuppdrag – och detta menar Kajsa att man känner av i truppen. 

– Många har på sig blågult för första gången, vilket gör det hela speciellt och alla hejar på varandra. Så det minnet är svårt att toppa.

“Man är aldrig ensam”

Kajsa tränas idag av Gustaf Hultgren och tillhör samma träningsgrupp som bland annat Örgrytes William Asker och Michaela Meijer. Gruppen kallas ”Göteborgs Rymdraketer” och tillsammans har de genom åren vunnit 120 SM-medaljer i stavhopp. Hur är det att träna i en sådan miljö, kan man fråga sig?

– Kort sagt är det fantastiskt. Jag är med människor som har samma mål som mig och förstår mig för att vi är likadana.

– Det är så skönt att alla tar ut sig fullt, sparras på träning och är seriösa med det, säger Kajsa.

Hon berättar också att en av de allra bästa delarna med gruppen är att de har en bra sammanhållning.

– Man är aldrig ensam. Det har lyft mig som friidrottare något enormt.

“Jag vill vara med och slåss
mot de bästa i världen”

– Jag vill vara med och slåss mot de bästa i världen. Det kanske är ett mål som låter ungefär som alla andra juniorer, men det är det jag vill.

Årets utomhussäsongen blev det inget av för Kajsa. Hon såg fram emot en sommar med bland annat junior-VM i Peru, men drabbades av en stressreaktion i smalbenet och kunde därför inte tävla något under sommaren. Vägen tillbaka till stavhoppet beskriver hon som långsam. Ibland går det upp, ibland ner. Nu har hon börjat springa och hoppa lite lätt igen och säger att det är på rätt väg.

Nu inför uppbyggnaden och inomhussäsongen har hon ett mål:

– Jag vill bara kunna tävla igen. Det får gå som det går, jag vill bara hoppa stav igen.